What if I'd lose it all?

Livet

Varför så jobbigt ibland? Varför så mycket känslor ibland? Varför så mycket dumma människor ibland..

Resfeber

Har inte ens åkt i väg på den närmast bokade resan innan jag planerar nästa!

Som bekant är det 41 dagar kvar till jag åker till USA. ÄNTLIGEN! Jag kan knappt vänta, vill just nu för detta tillfälle inget hellre än att lämna min vardag. Min trista, "samma-samma"-vardag som mest går ut på att försöka slappna av och släppa allt som har med jobb och måsten när jag är ledig. Längtar verkligen sjukt mycket efter New York, träffa min världfamilj, bila runt i Florida, känna värmen och kanske skaffa en till tatuering när man ändå är i Miami. Så jeevla smutt!

Trots att jag har den 3 veckor långa super semestern framför mig som dessutom gör att jag slipper hela mellanmånaden av höst, regn och äckelväder i November kan jag inte låta bli att planera påskens charter med Hampus. Igår kom vi fram till att vi vill åka till Kap Verde. Alternativt Gambia (men det är bara för att det är liiiite varmare där som jag åker dit i så fall). Har spanat på ett hotell som ligger på stranden, klart vatten och ljus, finkornig sand. Fräscha rum med enkla uteplatser med hängmatta och massor av grönska. 200 meter till Santa Maria centrum. I love it!

Så synd att bilderna är skitsmå men klicka på dom så blir dom större!

It's not a matter of if..

It is a matter of when.

What did I tell you?

Hästen var, precis som förutspått, täckt av lera. Tack och lov torkad lera, men fortfarande helt täckt. Den som kom på idén med glansspray till hästar ska ha pris! 

Tidigare idag när jag cyklade till jobbet uppstod ett alltför vanligt fenomen, nämligen det då människan står i vägen. Ni som känner mig eller följt bloggen länge vet hur det är en av de saker som irriterar mig mest, ihop med diverse andra saker som människan gör. Imorse var det bokstavligt talat någon som stod i vägen. Jag cyklar på höger sida i min färdriktning, en enkelriktad gata med mest cyklar och fotgängare. Just några meter innan jag ska passera en man i lång rock går karln mitt ut i gatan. Inte heller med intentionen att korsa vägen utan bara ner från trottoaren och ut i vägen. Fortsätter i samma riktning rakt framåt. Nu cyklar jag lyckligtvis inte så fort alla gånger och hann styra undan utan problem men om han nu skulle fortsätta rakt fram, varför inte bara fortsätta på trottoaren? Och om han nu skulle korsa vägen, varför inte vända sig om och titta om det kommer någon cykel, skateboard eller kanske bil farande? 

Det är frågor vi aldrig kommer att få svar på. 

Torsdag morgon

Det är en kylig och regnig morgon. Idag åkte jag till butiken redan till kl 8. Det var högtrafikerat med cyklar hela vägen från Flogsta till stan, märks att hösten är igång och att Uppsala är en sann cykelstad.

Sov jättekonstigt inatt, det var som att jag drömde fast jag var vaken.. dagdrömde fast motvilligt och i sömnen. Hur som helst känns det som att jag har varit vaken större delen av natten, lätt huvudvärk, trött givetvis och bara på allmänt motvilligt humör. Det är tur att jag bara jobbar till 12 idag. Jag ska till Ångströms laboratoriet och vara support när min man har presentation om deras projekt. Förmodligen kommer jag att se ut som Penny i The Big Bang Theory när killarna pratar om sitt arbete, men oh well. Support som support!

Eftermiddagen ska spenderas i stallet, jag hoppas verkligen att det inte regnar då. Vet med 99,9% säkerhet att mitt djur kommer vara täckt av lera och i värsta fall även blöt lera.. så jag skulle helst vara utan regn på själva ridturen i alla fall!

Nå, färdigpladdrat, nu ska jag jobba. Peace.

Hår är mitt liv

Uppenbarligen, jag viger mitt liv åt detta, även om det ibland och speciellt på mornar är lite motvilligt.

Igår jobbade jag (surprize!) och gjorde en fläta på min arbetskamrat, en sån där som de hade på Ving reklamen förut. Den blev ganska bra tycker jag. Efter det var tanken att jag skulle till kontoret. Men eftersom den sista och avgörande dörren (och givetvis den enda dörren som jag inte har nyckel till) var låst så blev det svårt att göra något. I regn och vrede cyklade jag till gymmet och förblev där i två timmar som ett resultat av min djävulska irritation. Misstänker att mina sista övningar bara förtvinade mina muskler mer än att bygga dom men jag var så jeeeevla förbannad. På förmodligen mer än bara att dörren var låst, men i alla fall.

För att sätta en positiv kant på detta inlägg kan jag säga att det känns som att min vilja att gymma och komma i form igen har kommit tillbaka. Det tackar vi för Hjärnan!

Lite instagram pics!

Emma

För dig Emma.

Vi råkade dra ännu en sådan där spontan utekväll igår. Det började med en middag med vin till maten, eftersom vår Ärta Lovisa ska in i GMU och behövde ett värdigt avsked. Det var ett gott vin och boxen blev snabbt allt mer tom eftersom vi skålade frenetiskt och väckte de små partydjuren i oss. Det där lilla monstret som jag försöker trä på en tvångströja och låsa in i en liten, liten låda med stort hänglås på och vagga in i någon djup sömn efter lite övertalning och lugnande. MEN TRO FAN att den vaknar igen så fort det kan vädras alkohol. Efter en snabb och slarvig bedömning bestämde jag mig för att jag skulle klara av morgondagens arbetspass på sju timmar, för jag hade ju bara druckit några glas vin, och en liten drink. Jag har ju trots allt överlevt värre. Klackarna på, läppstiftet lite på sned och håret släpptes ut i ett okontrollerat frizzigt svall. Men vem bryr sig.

Ner på stan, köa till klubben, dansa natten lång, prata med främlingar, prata med vänner äta upp Matildas fiskburgare på Max och dela en prutad taxi hem igen. Frid och fröjd. Lätt ringande öron, lite för berusad. Somna.

Vakna med den torraste av munnar, lätt huvudvärk och en trötthet som borde vara straffbar. Somna om, snooza, bäva inför dagen. Går upp och duschar av mig natten, bättrar på gårdagens smink och bestämmer mig för att håret får vara som det är. Kränger ett ägg och en banan i all hast, packar två matlådor och en 1,5 liters CocaCola, kysser min man adjö och går till bussen.

Känner mig helt okej, huvudvärken lättat, vätskebalansen så gott som återställd, men fortfarande väldigt trött. Letar efter nåt att skylla på, funderar på varför, bestämmer mig för att gjort är gjort och det kommer vara över imorgon.

Tack mina vänner, för att ni sätter guldkant på min vardag!

Oh winter is coming..

Vaknade alldeless för trött och ur form för en dag på jobbet, till dis och sval, frisk luft. Kände att sommaren är över och sensommaren är på väg att gå väck den med. Vintern kommer. Waay too sooon...! Tror att alla kan känna igen sig i denna låt nu, underbara röst av Matt Corby.

Alltså det här med framtiden

Det känns som att det går en gemensam våg genom alla jag känner: vad ska vi göra med våra liv?

Är det någon som vet? Är det någon som har en färdig utstakad plan för vad man ska göra med sin tid för att få ut så mycket som möjligt av sitt liv? Jag blir rädd, trött, ledsen och näst intill lite smådeprimerad när jag tänker på hur snabbt tiden går och hur lite det känns som att man har åstadkommit. Jag var så glad när jag tog studenten, äntligen var de där jävla skolåren över och det riktiga livet kunde börja. Jag jobbade på förskola, planerade mitt år i USA, åkte så småningom till USA och gjorde något som ingen i min familj tidigare gjort. Förutom morfar då, som åkte till Italien bara sådär.

Sen kom jag hem och vad hände? Jag sprang in i Carro och fick jobb på HK, travade mig igenom ett år där, hade tankar på nåt nytt, pausade med ett dagis-vik i januari-februari och kom tillbaka som butiksansvarig för shoppen i Forum. Och här står jag nu. Med en dröm eller två i bakhuvudet, den ena mer svår än den andra och vet inte vad jag vill eller vad jag borde. Jag vill mest bara vinna på lotto eller dylikt så man kan göra något man verkligen vill. Jobba med något stimulerande, roligt och givande samtidigt som man har tid över att umgås med vänner och familj, sova, träna och resa till nya platser.

Jag har så få krav på tillvaron egentligen, varför ska det vara så svårt att få till den?

En lycklig tjockis på en strand i Jersey Shore.. Inte ett enda bekymmer mer än att jag hade bränt varenda jävla kvadratcentimeter på hela kroppen. Men tid och lite omsorg läker alla sår right..?

Home

Holy moly me oh my, you're the apple of my eye.. Aah Home!

HAHA!

Festligt att fångas på bild i vimlet, denna från förra helgen när jag och Emma drog en spontanare. Ofattbart hur pass "normal" jag ändå lyckas se ut.

Annars så är jag ledig. Hunnit med massor: gjort klart helgens arbete före kl 10, tagit bort leverfläckar på Kåbohälsan (viiiidriiiiittt!!), bakat scones och börjat städa. Köket är skinande blankt nu, medan resten av lägenheten ser ut som en vandaliserad högstadiekorridor med ett tjockt lager damm på samtliga horisontella ytor. Tummen upp!