Jag tror att jag plankade på bussen..? Men jaja, busschaffisen sa inget och jag sparade en resa. Sweet. För övrigt är väl det den enda ljusglimten just nu. Jag är inte bitter men jag är långt ifrån glad. Här på bussen sitter en till synes lycklig svennefamilj, mamma, pappa och två små skitsöta pojkar. Jag känner tusen olika känslor inför detta:
1: mina boys i USA, mina tre grabbar. Vill bara teletransportera mig dit på sekunden.
2: jag önskar jag var barn igen. Man hade ju inga riktiga bekymmer, egentligen.
3: jag önskar jag var barn igen. Familjen var starkare och en del bekymmer som förstör oss fanns inte då.
4: jag önskar jag var barn igen. Morfar levde då..
Jag saknar honom varenda sekund av varenda minut, dygnet runt, hela veckan lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar