Det är åter kväll och om kvällarna blir jag den märkliga filosofen som vägrar sängen och sömnen för att det är där man får uppleva sina mardrömmar i tider som dessa. Nöter musik som såklart gör en deppig, för det är sånt som passar och som får mig att tänka. För jag vill tänka på dig, och jag skulle vilja ringa dig och bara prata men det är sånt som inte går. Inte just nu. Jag skulle bara börja gråta. Jag vill så gärna ha roligt med mina vänner, och missförstå mig inte. Jag har grymt roligt med mina vänner. Men när det roliga är slut så står jag som ett barn som tappat sin glass i gruset. Jag är så patetisk som återkommer till detta varenda eviga dag men gaaah! Jag vet inte vad jag ska göra! Jag är lost. Jag vill massor och jag gör massor för att lugna mitt hektiska hjärta som bultar sönder mitt bröst för dig, men det är ju ingenting som lugnar mig på heltid. Jag vill ha ett lugn på heltid, ett nytt lugn på heltid, en ny bubbla. Men det dumma är att jag inte vill ha nåt nytt, jag vill ha det gamla. Usch, patetiska jag, när ska man förstå att livet inte finns för att man ska älta det, man ska leva det med huvudet högt och blicka framåt! Leva det som en båt på vatten. Det ska flyta på hela tiden, men det ska flyta över både stormiga hav och lugna fjällsjöar......
