Emma

För dig Emma.

Vi råkade dra ännu en sådan där spontan utekväll igår. Det började med en middag med vin till maten, eftersom vår Ärta Lovisa ska in i GMU och behövde ett värdigt avsked. Det var ett gott vin och boxen blev snabbt allt mer tom eftersom vi skålade frenetiskt och väckte de små partydjuren i oss. Det där lilla monstret som jag försöker trä på en tvångströja och låsa in i en liten, liten låda med stort hänglås på och vagga in i någon djup sömn efter lite övertalning och lugnande. MEN TRO FAN att den vaknar igen så fort det kan vädras alkohol. Efter en snabb och slarvig bedömning bestämde jag mig för att jag skulle klara av morgondagens arbetspass på sju timmar, för jag hade ju bara druckit några glas vin, och en liten drink. Jag har ju trots allt överlevt värre. Klackarna på, läppstiftet lite på sned och håret släpptes ut i ett okontrollerat frizzigt svall. Men vem bryr sig.

Ner på stan, köa till klubben, dansa natten lång, prata med främlingar, prata med vänner äta upp Matildas fiskburgare på Max och dela en prutad taxi hem igen. Frid och fröjd. Lätt ringande öron, lite för berusad. Somna.

Vakna med den torraste av munnar, lätt huvudvärk och en trötthet som borde vara straffbar. Somna om, snooza, bäva inför dagen. Går upp och duschar av mig natten, bättrar på gårdagens smink och bestämmer mig för att håret får vara som det är. Kränger ett ägg och en banan i all hast, packar två matlådor och en 1,5 liters CocaCola, kysser min man adjö och går till bussen.

Känner mig helt okej, huvudvärken lättat, vätskebalansen så gott som återställd, men fortfarande väldigt trött. Letar efter nåt att skylla på, funderar på varför, bestämmer mig för att gjort är gjort och det kommer vara över imorgon.

Tack mina vänner, för att ni sätter guldkant på min vardag!