Hmmm... filosoferar

Jag är en märklig typ av filosof. Jag gillar att fundera, och ibland hatar jag att jag inte kan sluta. Jag känner mig inte så ledsen just nu. Men det jag tänker på borde göra mig mer ledsen än jag uttrycker. Det är konstigt. Mycket konstigt. Sitter och nöter lite Akon-musik, och precis som Lasse talar han om för mig det jag själv inte vet om. Jag sitter och tänker att det är så lätt för mig att inte vara ledsen för att jag tror att det som så oundvikligt abrupt försvunnit en fin dag ska komma tillbaka. Det känns som att det jag just nu saknar är vännen. Prata, umgås, skratta. Allt man gör med vänner. Att bry sig. Och jag ser allt du gör, utan att vara en stalker. Du bara finns ju där runt mig. Jag kan inte låta bli att undra vad du tänker. I alla fall inte när jag ser nåt som ... eller, strunt i det. Det skulle bara låta så själviskt. Jag vill ju låta dig vara ifred om det är det du vill men kan du hålla med om att det här är konstigt? Jag ser ju att mönstret inte är det samma. Och jag pratar inte om det så starkt kärleksfulla, jag pratar om den där vänskapen som jag sa att du inte kunde slippa undan vare sig du ville eller inte.... på samma sätt som du egentligen inte kan slippa undan den, kan jag egentligen inte vara utan den...