Absolut.
Jobbigt, jag vet. En unge välter ner sin mugg med yoghurt i knät och jag kan inte bara låta det gegga, vore omoraliskt. Så lyfter ungen ur stolen, torkar av honom, torkar av stolen och sätter tillbaka barnet. Och då, i ögonblicket när jag sätter tillbaka barnet i sin stol bryter ett plötsligt hus i helvete ut och barnet blir hysteriskt. Okej, man kanske inte kan kräva så mycket av någon som är så liten (hur gammal är han? Kan inte prata i alla fall, där har ni en uppskattning). Men när ingenting jag gör de närmaste 5 minuterna hjälper (tröstar, försöker locka med leksak, låter vara i nån sekund, börjar om med tröstandet etc.) börjar jag känna mig hopplös. Och tycka att barnet som krälar är hopplöst. Jag vänder mig till mellismackan (som inte alls lockade barnet för några minuter sen) och som genom ett andetag är ungen tyst och jag likaså. Även svettig och lite chockad. Barnet (känns trevligare att säga än "ungen") grinade och skrek så hysteriskt och verkade vara så arg att mina känslor var: "hade han varit tonåring, hade han klappat till mig då? Jag blir bara så ställd av, är det här beteendet verkligen normalt?
Jag liksom bara funderar, jag trivs inte med tanken på att det skulle vara ett fullkomligt normalt och hälsosamt beteende. Men det kanske bara är jag.
Tilläggas ska väl att jag har jobbat på två förskolor tidigare och aldrig stött på detta. Men ah ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar