När ogillandet blir olidligt

Ingenting och jag samarbetar. Jag har blivit så trött så jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Allt jag tagit mig för har gått emot mig och jag har därmed blivit vansinnig. Bokstavligen, E kan intyga. Så när tröttman är överväldigande svänger man en tapper sista gång in på facebook och vet inte vad som känns mest obehagligt: Att se livstecken från dig, eller från henne. Honan. Ibland önskar jag att jag inte kunde känna någonting alls. Det vore så enkelt att bara vara känslodöv. Och jag vet inte vilket som är värst: att du tog till dig henne (det spelar ingen roll om hon är supersnäll och jättesöt, jag kan inte tycka om henne), eller att du påstod att du älskade mig bara två månader innan.

Kalla mig bitter, långsint, dryg eller helt jävla omöjlig. Men första kärleken är alltid första kärleken, även om den inte är den eviga kärleken.