torsdag 14 juli 2011

Jag klarar inte av döden.

Alltså jag klarar inte av döden när den kommer nära mig. Det finns inget som gör mig så rädd, ledsen, skakande och illamående av obehag som döden.

Det står i alla tidningar i Sverige, Aftonbladet, DN osv, 18åringen som blev knivhuggen på en fotbollsplan i Stockholm. Jag är bekant med hans storebror, och vän med flera av hans storebrors kompisar. Jag skypade med mamma när jag samtidigt kolla på facebook och ser nyheten om minnesstunden upplagd av en av mina vänner på facebook. Och jag kan inte behärska mig, jag brister i gråt och känner chocken och obehaget. Det är så vedervärdigt att jag inte ens finner ord för det. Mamma frågar vad det är och när jag berättar vad jag ser vet hon genast vad jag menar och blir alldeles chockad hon med. "Är det det som man läser om i tidningarna?!" frågar hon bestört, fast hon nog redan visste svaret på sin fråga..

Jag har tänkt på det hela dagen, läst tidningarna på internet och nu står det att gärningsmannen är häktad för dråp. Dråp. Inte mord, dråp. Dråp anses vara liksom mord, att vara ett avsiktligt dödande av annan människa , men en lindrigare form än mord. Vad FAN är det som är "en lindrigare form än mord" när man knivhugger en människa till döds?!? VA!? Jag blir så rasande när jag läser sådant.

Nu undrar ni säkert varför detta skulle påverka och uppröra mig så mycket. Men är det inte så att hela Sverige är skakat över den här händelsen? Jo, och jag känner till hans storebror, jag har träffat honom. Det är inte nära mig på samma sätt som det är nära hans närmaste vänner, men det är tillräckligt nära mig för att jag ska känna sympatin, sorgen och beklaga den.

Jag beklagar sorgen, det är så vedervärdigt det som hänt. Jag håller en tyst minut för mig själv, för det liv som tagits ifrån honom alla som älskade honom. Vila i frid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar