Kvällstankar

Blir skitirriterad när jag kollar på gamla bilder. Gamla bilder på mig alltså. Och jag blir irriterad på mig själv. Nu blev det lite rörigt, hur som helst. Jag blir så irriterad för att jag var smalare förr. Har inte blivit värsta fettot nu heller men visst fan har USA's inte allt för hälsosamma kost satt sina spår. (Jag ber vid gud att det inte syns så stor skillnad. Mardrömmen är ju att man ska komma hem och folk tänker i smyg "fan vad tjock hon blivit". Då dör jag.) Poängen är att jag blir så irriterad när jag minns hur jag tyckte jag var så jävla fet förr, när jag var smalare än nu. Snacka om att människan inte uppskattar ett skit. Hon lär sig verkligen inte vad som är bra förens det är borta. Suck.

En annan sak som jag insåg just nyligen är ett ganska allvarligt erkännande. Sen den där killen jag hade för länge sen gjorde slut har jag varit ganska anti förhållanden i största allmänhet. I början var det ju bara för att man var hjärtekrossad och bitter och sen blev man bara rädd och paranoid och trodde att man aldrig skulle kunna älska nån igen utan att bli överkörd och hela det där dravlet men nu.. Nu när man myst med singellivet aslänge verkligen och så, så aa. Det där med en karl verkar inte så dumt i alla fall. Kommer absolut inte gå ut och LETA efter nån som tror sig vara "den rätta", för det är fortfarande bara bullshit, men ja. Det vore mysigt att bli lite kär igen. Typ.. på riktigt. Hahah känner mig jättefjollig men jaja, nu vet ni vad jag tänker. Tänker alltså. Jag är fortfarande helt ärligt kär i att vara singel, har inga som helst problem med det för jag tycker det är grymt! Men nån gång sen, när det dyker upp nån sån där grabb som har det där lilla extra. Ja, då är jag lite mer taggad på att bli kär än jag har varit. Ett bra erkännande tycker jag :) Nu ska jag sova. GODNATT!