Jenny hade lagt ut den här videon och jag brukar inte apa efter. Men jag kände hur hjärtat bara knöt sig i bröstet när jag hörde meddelandet på telefonsvararen. Och jag börjar storböla, varje gång, jag ser det första tornet rasa... Om ni tittar på videon kommer ni förstå varför.
3000 människor dog i attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11:e september 2001. Vanliga oskyldiga människor som du och jag, gick till jobbet som vilken vanlig dag som helst. Skillnaden mellan oss och dom.. det mest otänkbara, vedervärdiga terrordådet i historien.
År 2001 var jag 10 år. Jag gick upp på morgonen, åkte till skolan. När jag kom hem från skolan var det samma video som rullade på tv:n: när planen störtar in i the twin towers. Jag minns hur obehagligt det var att se när det första tornet rasade mot marken, men jag kunde inte förstå det emotionellt. Jag blev rädd för att flyga, och jag blev rädd för att dö.
Nu, år 2011, är jag 20 år och jag känner ett ännu större obehag när jag ser det första tornet rasa. Men nu förstår jag rädslan, paniken, vreden och sorgen. Jag är inte rädd för att flyga, men jag tycker att det är obehagligt. Jag är fortfarande rädd för att dö. Men det jag är mest rädd för är att förlora dom jag älskar mest.
Jag skänker alla mina tankar till de som förlorade någon den 11:e september 2001, jag skänker mina tankar till landet som faktiskt är mitt hem också just nu.
"the land of the free, the home of the brave"
Elfte September 2001. Dagen vi aldrig glömmer.
Följde minnesceremonin på svt1. Den var fin. 6 tysta minuter hölls. Så gripande när alla namn på dom omkomna lästes upp. En 10årig pojke berättar att han aldrig träffat sin pappa, för han låg i mammans mage när det hände. Mina tankar gick till dom som mist sina nära och kära. Aldrig glömmer vi 11:e september./mami
SvaraRadera